Lars Nilsson (1854–1942) var en av Sveriges tidigaste och tekniskt mest kunniga tillverkare av mekaniska ångleksaker. Under sin mest aktiva period, cirka 1895–1916, skapade han ett brett och tekniskt avancerat sortiment av ångmaskiner, ånglok och ångfartyg, tillverkade helt för hand på den egna gården Lasstorp i Österåkers kommun, Sörmland.
Som ung reste Lars Nilsson tillsammans med sin bror till Stockholm, där de drev en vedgård och sålde kluven ved. Han hade även en verkstad i staden. Efter några år återvände han med sin familj till hemtrakten och inledde där sin specialiserade tillverkning av ångleksaker. Produktionen var i hög grad hantverksmässig: Nilsson tillverkade själv formar, gjutverktyg och samtliga komponenter, inklusive egna specialverktyg och en liten svarv. Leksakerna målades för hand av hans dotter Selma, vilket gav dem ett personligt och lätt igenkännbart utseende.
Nilssons ångmaskiner känns särskilt igen på sin handmålade dekor, ofta med ett tegelstensmönster och mörkgröna sidor på ångpannan. Det uppskattas att han tillverkade omkring 15 olika modeller, från enkla oscillerande ångmaskiner och ånglok till stora och tekniskt avancerade ångfartyg, i vissa fall över en meter långa. Detta placerar honom bland de främsta i Sverige när det gäller tekniskt kunnande inom ångleksaker vid sekelskiftet 1900.
Försäljningen skedde huvudsakligen genom tillfälliga butiker i Stockholms innerstad, främst på Norrmalm. Affären var öppen endast under julmånaden, 1–24 december, och flyttade mellan olika adresser från år till år. Bland adresserna fanns bland annat Rådmansgatan, Döbelnsgatan, Birger Jarlsgatan, Norrlandsgatan och Regeringsgatan. Annonser publicerades regelbundet i dagstidningar som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Svenska Dagbladet mellan 1895 och 1916.
I annonserna från 1915 finns en prislista över de olika ångleksakerna. Som jämförelse låg en industriarbetares månadslön vid denna tid på cirka 70–80 kronor, vilket visar att Nilssons leksaker tillhörde det mer exklusiva segmentet. Lars Nilsson kallade sig själv ”Kungl. Hofleverantör”, även om detta inte är belagt. Det är dock känt att en av hans ångbåtar tillhört diplomaten Raoul Wallenberg, och ett exemplar finns bevarat på Nordiska museet.
Den sista kända försäljningssäsongen i Stockholm ägde rum 1916. Enligt uppgift upphörde all leksakstillverkning efter 1923. Lars Nilssons verksamhet utgör i dag ett betydelsefullt kapitel i svensk leksaks- och teknikhistoria och visar hur avancerat och högkvalitativt mekaniskt hantverk kunde bedrivas i liten skala, långt från den industriella massproduktionen.